Brunello di Montalcino

Italien som vinland har länge legat oss svenskar varmt om hjärtat, och förra året så var Sverige faktiskt den åttonde största importören i världen av italienska viner. Den största delen av allt detta vin kommer, kanske inte helt överraskande, från Venetien i nordöstra Italien i form av det mousserande vinet Prosecco, och globalt står Prosecco för hela 65% av Italiens totala vinexport. Men då det kommer till de mer prestigefyllda röda vinerna från landet så har vi en helt annan region i topp, nämligen Toscana. Toscana är sedan länge omtalat för att producera några av landets absolut främsta viner, och om det ska göras en lista över de mest eftertraktade vinerna från regionen så är den inte komplett utan att uppmärksamma Brunello di Montalcino.

Brunello di Montalcino innehar Italiens högsta kvalitetsbeteckning, DOCG (Denominazione di Origine Controllata e Garantita). Detta innebär att vinerna behöver uppfylla en mängd stringenta kvalitetskrav för att kunna sätta namnet Brunello di Montalcino på etiketten. Denna kvalitetsbeteckning infördes i Italiens vinlagstiftning så sent som 1963, men Brunello di Montalcino har en lång historia av att producera vin av högsta rang. År 1865 buteljerades den första flaskan med namnet Brunello di Montalcino av odlaren Clemente Santi, efter att deras egendom Biondi-Santi lyckats isolera en överlägset bra klon av den lokala mycket använda druvsorten Sangiovese. Denna nya variant kom att få ett flertal olika namn där både Sangiovese Grosso och Prugnolo Gentile används lokalt, men det är namnet Brunello som fått ge namn åt vinerna. Namnet har hittats nedtecknat i skrifter från 1300-talet men det var först när Biondi-Santi gjorde sina första viner på uteslutande Brunello som regionens anseende förändrades fundamentalt.

Montalcino som geografisk plats ligger kring 11 mil söder om Florens i Toscana, och har ett generellt sett varmt och torrt klimat. Även om avståndet till systerregionen Chianti (där Sangiovese också används till att framställa vinerna, om än inte samma sort som Brunello) inte är långt så har druvorna kring Montalcino en tendens att nå större mognad jämfört med Chianti, vilket i sin tur ger viner med den kraft och rikedom vi har kommit att förvänta oss härifrån.

Utöver regeln att druvsorten Brunello (Sangiovese Grosso) måste användas till 100%, vilket inte är fallet i Chianti, så är även lagringsreglerna mycket strikta. En Brunello di Montalcino måste lagras på ekfat minst 24 månader och sedan lagras vidare i sin flaska innan vinet tillåts släppas för försäljning, vilket för en "Normale"-buteljering är tidigast 5 år efter skörd och för en längre lagrad "Riserva"-buteljering är 6 år efter skörd.

För att vinerna ska kunna få sin DOCG-beteckning bedöms de även genom laboratorie-analys och sensoriska provningar av en expertpanel, allt för att säkerställa att den som köper en flaska kan lita på innehållets kvalitet. Dessa krav gör att vinerna kan vara relativt dyra, och att de inte med nödvändighet produceras varje år. Detta ledde till att vinet Rosso di Montalcino började produceras, även det gjort på 100% Brunello men med betydligt lägre lagringskrav.

Som i många andra vinregioner i världen så finns det givetvis även i Montalcino olika sätt att tolka vad vinernas stil ska vara, och i takt med att mer kraftfulla viner som var tillgängliga att dricka yngre ökade i popularitet så valde många producenter i regionen att anpassa sin produktion till denna smak.

Man började att skörda druvorna senare för att uppnå en rikare fruktighet (och, oundvikligen, högre alkoholhalt), arbeta mer aktivt för att få ut mer färg och fyllighet, samt lät vinerna lagras på små franska ekfat om 225 liter istället för de traditionella stora så kallade botti som kan vara 10.000-tals liter stora.

Dessa olika stilar att framställa Brunello di Montalcino kom att diskuteras både tekniskt och filosofiskt både i och utanför regionen, men till syvende och sist så var det såklart konsumenten själv som bestämde vilken typ av vin som pengarna skulle läggas på. Det som dock kom att väcka ännu större uppmärksamhet var när ett antal producenter i sin strävan att göra viner som skulle vara stilmässigt tillgängliga för en bredare publik blev avslöjade för att ha blandat i otillåtna druvsorter, exempelvis Cabernet Sauvignon och Merlot.

Avslöjandet, som ägde rum 2008 och kom att kallas "Brunellogate" på engelska och "Brunellopoli" på italienska, ledde till att kontrollerna av de individuella producenternas legitimitet blev hårdare och flera exportmarknader började dessutom kräva skriftligt bevis från italienska staten som skulle garantera att vinerna var äkta. Många producenter kunde som tur var bevisa att de var oskyldiga till att ha manipulerat sina viner, och regionens rykte kunde sakta återupprättas.

Det som märks i regionen i dagsläget är att en hel del producenter, både större och mindre, har börjat att anamma en något mer traditionell stil i framställningen av Brunello di Montalcino, samtidigt som tekniska framsteg har lett till en generellt sett bättre kvalitetssäkring och selektion av druvorna och en mer försiktig hantering av dessa i vinmakningsprocessen.

Producenter som till exempel Mastrojanni har, utöver att de enbart använder traditionella stora botti för lagringen av vinerna, börjat använda sig av cementtankar i vineriet. De har märkt att dessa håller en jämnare temperatur vilket gör att vinerna inte behöver "chockas" under den tidiga delen av produktionsfasen, utan snarare kan få utvecklas mer harmoniskt och balanserat. Efter avslutad jäsning och maceration får deras viner dock givetvis lagras vidare i deras stora fat i åtminstone 36 månader, då de och många andra fortfarande tror att det traditionella sättet med långsam lagring ger de mest kompletta och välintegrerade vinerna. Den stora skillnaden är att vinerna är tillgängliga att njuta mer eller mindre direkt då de släpps till marknaden utan att för den sakens skull tappa sin regionala identitet och lagringspotential, vilket såklart är en "win-win" för både vinmakare och vinälskare.