Lambrusco

Lambrusco är möjligen en av världens mest missförstådda vinstilar och har ett högst oförtjänt dåligt rykte. Nidbilden av lambrusco är att det enbart rör sig om artificiella och massproducerade bubbliga viner av låg kvalitet, där hög restsötma används för att försöka dölja fruktens avsaknad av koncentration. Även om det finns sådana viner representerade inom kategorin lambrusco (lågkvalitativa viner existerar ju i alla vinregioner) är lambrusco i dagsläget så mycket mer. Den som börjar skrapa på ytan inser att lambrusco kan ha en mångfald av stilistiska uttryck, att det är ett vin med en mycket lång historia och att vinerna på ett gastronomiskt plan kan mäta sig med de främsta i världen. Låt oss titta lite närmre på den sidan av lambrusco!

Till att börja med bör det sägas att lambrusco inte är namnet på ett vin utan snarare namnet på en druvsort, precis som riesling eller sauvignon blanc. I själva verket rör det sig om en familj av druvor, närmare bestämt femton subtyper, som alla har prefixet "lambrusco" i sina respektive namn. Av dessa brukar man ofta tala om de tre som visat sig ha högre kvalitetspotential och mer individuell karaktär och de är lambrusco grasparossa, lambrusco di sorbara och lambrusco salamino. Grasparossa är den mest pigmenterade och stramaste varianten, sorbara är ljusast och mest elegant och mitt emellan dessa två faller salamino in. Något som alla tre har gemensamt är en mycket hög och intensiv syra vilket ofta gör att vinerna tjänar på att ha en viss restsötma för att uppnå balans, inte helt olikt hur dosage används i champagne. I fallet med den tanninrika lambrusco grasparossa kan en viss sötma även hjälpa till att "mjuka upp" vinet och göra det mer drickvänligt.

Lambrusco odlas och tillverkas till nästan 100 % i Italien och i Italien står regionen Emilia-Romagna för lejonparten. Sajten wine-searcher.com skriver att utöver Italien har Australien och Argentina tillsammans 0,22 % av världens lambrusco-odlingar. Namnet lambrusco har hittats nedtecknat i regionen så långt tillbaka i tiden som 160 år f.Kr. och antas syfta på det latinska ordet för "vild", vilket är "labrusca". Det var helt enkelt så att rankorna växte vilt längs med trädstammar och människor plockade och åt av druvorna innan de lärde sig att framställa vin från dem. Trots sin långa historia kom det att ta väldigt lång tid innan vinerna blev uppmärksammade internationellt, men i dagsläget är lambrusco en av Italiens mest exporterade vinstilar. Det rör sig främst om enklare viner, men i takt med att respekterade skribenter, som exempelvis New York Times Eric Asimov, börjat uppmärksamma mer hantverksmässiga producenter har intresset ökat drastiskt.

Till skillnad från många andra ursprungsskyddade mousserande viner kan lambrusco framställas på flera olika sätt. Den vanligaste metoden kallas omväxlande för charmat- eller Martinotti-metoden, och är synonym med det som på svenska omnämns som tankmetoden. Denna går ut på att man först gör ett torrt basvin som man sedan tillsätter jäst och socker till innan en andra jäsningen inleds i en försluten ståltank. Det gör att koldioxiden som bildas vid jäsningen inte har någonstans att ta vägen utan stannar kvar i vinet och kommer att utgöra moussen. Jäsningen avstannas ofta för att behålla en viss mängd socker genom att tanken kyls ned och jästen filtreras bort. Fördelen med den här metoden är att processen kan kontrolleras väldigt noggrant från början till slut och att den till skillnad från andra metoder är förhållandevis snabb och effektiv.

Originalmetoden för framställning av alla mousserande viner inklusive lambrusco är den så kallade ancestralmetoden, som tros ha uppstått mer eller mindre av misstag. När det blir för kallt slutar jästen att vara aktiv, men den återupptar sin aktivitet då värmen stiger igen. Innan vinmakare förstod de biologiska detaljerna kring processen kunde de ofta tro att jäsningen var färdig då vinet stillnade. Efter att de buteljerat vinet kunde de sedan notera att det var pärlande när det öppnades i och med att jäsningen startat om igen. Numera är processen välförstådd och mängden lambrusco som framställs på detta sätt ökar. Ett litet antal producenter av högkvalitativ lambrusco använder sig av den traditionella metoden, vilket är samma metod för en andra jäsning i flaska som används i Champagne. Den anrika firman Medici Ermete gör på detta sätt sin Carezza Metodo Classico Lambrusco di Sorbara, vilken har en lagringstid på hela 15 månader på jästfällningen. Det ger ett vin som kombinerar lambrusco di sorbaras elegans och lätthet med de lätta toner av brioche och nötter som flasklagrade viner får.