Piemonte

Om du säger Piemonte till vilken vinnörd som helst, så blir reaktionen vanligtvis långa utläggningar kring storheten hos de Nebbiolo-baserade vinerna från Barolo och Barbaresco. Och inte för att det är något fel med det, då dessa två regioner enligt mångas mening (och med rätta) ligger bakom några av de största och mest eftertraktade viner som överhuvudtaget står att finna. I egenskap av struktur, definition, lagringsduglighet och förmåga att uttrycka hög potentiell kvalitet och dramatiska skillnader mellan olika kommuner, vingårdar, sluttningar och exponeringar, så är det tryggt att säga att Piemonte, med Nebbiolo som signaturdruva, hör till en av de mest mångfacetterade vinregionerna i världen. Tillsammans med Bourgogne i Frankrike är det svårt att tänka sig något annat vindistrikt som belyser terroir på ett lika tydligt sätt.

Piemontes vinhistoria sträcker sig ända tillbaka till medeltiden, och referenser till viner gjorda på Nebbiolo finns dokumenterade redan år 1266. Den som skar ner eller på annat sätt skadade en Nebbiolo-ranka blev bötfälld, och om det hände mer än en gång så riskerades kroppsstraff. Barolo och Barbaresco blev tidigt omnämnda som de områden där Nebbiolo nådde sin absoluta storhet, men trots detta så dröjde det ända till 1966 innan de fick sin ursprungsklassificering, och först 1980 fick de statusen DOCG (Denominazione d'Origine Controllata e Garantita), vilket är den högsta status en vinregion kan få i Italien. I Piemonte finns det hela 15 subregioner som är klassade DOCG och är utöver detta den enda region i Italien som inte tillåter produktionen av IGT-viner (Indicazione Geografica Tipica, en enklare klassificering av "lantviner"), vilket säger mycket om den lokala stoltheten och kvalitetsambitionen.

Under en sådan lång tid av vinodlande och vinmakande utvecklades givetvis en tydlig stil för hur ett högklassigt Nebbiolo-vin skulle vara, och den traditionella stilen av exempelvis en Barolo är ett oerhört lagringsdugligt och komplext vin som lagrats länge, långsamt och stilla i gamla, stora ekfat innan de buteljerades för att lagras ytterligare. Dessa viner är i sin ungdom är väldigt svåra att ta till sig då koncentrationen, stramheten och syran kan te sig nästintill aggressiva. Subtiliteten och storheten i dessa traditionella viner, med av sina främsta fanbärare i den legendariske (och dessvärre sedan 2018 bortgångne) vinmakaren Bruno Giacosa, uppenbarar sig först efter en lång tids flasklagring, och buteljeringar med 50 år på nacken kan fortfarande visa upp ungdomlig fräschör, pigga syror och fasta tanniner trots sin substantiella mognad.

Som för många traditioner följdes även denna av en motreaktion.

Då vinerna från Barolo och Barbaresco blev alltmer eftertraktade, och vingårdarna successivt dyrare, fanns plötsligt ett behov för producenter att få ut sina viner på marknaden snabbare. Detta ledde till att en modernare stil av vinerna kom att utvecklas, där kortare lagringar i mindre, och oftare nya, ekfat och en snabbare extraktion av färg och smak ledde till mörkare, fylligare och fruktigare viner mer anpassade för tidig konsumtion. Denna stil föll även väl in i den mer fruktdrivna vinstil som på 1980- och 90-talet fick höga poäng av vinjournalister och som tilltalade en nyare generation av vinkonsumenter. Utvecklingen ledde till en schism mellan å ena sidan Traditionalisterna, som tyckte att Barolo inte var Barolo om inte tiden gavs för att låta vinerna uttrycka sitt innersta väsen, och å andra sidan Modernisterna, som tyckte att den gamla stilen av Barolo var inåtvänd och odemokratisk. Denna kontrovers var så djupgående att det till och med gjorts filmer om den. Dokumentären "Barolo Boys" är ett intressant exempel på detta.

Trots denna hängivenhet till Nebbiolo och det stora anseende som vinerna från Barolo och Barbaresco har utgör dessa två viner endast 3 procent av Piemontes totala produktion. Intressant är det då att ställa sig frågan vad som mer produceras i regionen. 80 procent av all Piemontes Nebbiolo odlas i enbart tre underdistrikt, Barolo, Barbaresco och Roero, och utanför dessa återfinns en veritabel uppsjö av mer eller mindre internationellt uppmärksammade druvsorter. Piemontes näst mest kända röda druva är antagligen Barbera, som trots sin inneboende höga kvalitet allt som oftast relegerats till mindre optimala vingårdslägen och har fortfarande ett anseende att producera enklare bordsviner. I provinsen Asti har man dock sedan länge sett den stora potentialen i Barbera och odlat druvsorten i sina bästa vingårdar, vilket ledde till att man 2010 uppnådde DOCG-status för Barbera d'Asti. Även den röda druvan Dolcetto har hittat ett uttryck för sin högsta kvalitet, och kring byn Diano har DOCG Diano d'Alba skapats, helt och hållet dedikerat Dolcetto.

Piemontes storhet grundas i en lång historia av odling av inhemska druvsorter, och även om det gjorts många försök med mer internationella druvor, har dessa inte fått något direkt fäste. Intresset har snarare vuxit kring de ursprungliga druvsorterna och numer är det lättare än någonsin att hitta mer eller mindre bortglömda druvsorter som Pelaverga, Favorita, Grignolino, Erbaluce och Timorasso. Även om dessa troligtvis aldrig kommer att utgöra mer än en liten del av produktionen är tendensen att vilja bevara dem som ett levande kulturarv. Ett exempel är producent-kooperativet Arnaldo Rivera, är helt och hållet dedikerade åt odlare som jobbar i några av de främsta vingårdarna i Piemonte. Med bas i Castiglione Falletto har de ett stort fokus på Nebbiolo i allmänhet och Barolo i synnerhet, och som enda producent buteljerar de Barolo från samtliga av regionens 11 kommuner. Utöver detta har de dock tagit hand om i det närmsta bortglömda vingårdslotter med gamla druvsorter, däribland den mycket sällsynta vita druvan Nascetta.